Anna´s Insanity

http://instantlyinsanity.blogspot.com/

Efter att ha varit off ett tag. Jag har inte varit inne på internet på över en månad är jag tillbaka igen. Det blev för mycket med nedtrappningen, terapin och sjukdommen att jag tog semester från allt som hade med internet att göra. Förhoppningsvis kommer jag komma igång med bloggandet ordentligt

MVH Anna

Har varit lite dålig på att skriva nu under helgen så jag tänkte bara sammanfatta den lite kort.
I Fredags var jag ute med en fin kompis på Rockbaren. Jag hade sagt till mig själv att jag inte skulle dricka under nertrappningen men jag lyckas sälla hålla det jag lovar. Blev för full som jag alltid blir. Dock inte så full att jag kände att jag behövde spy. Träffade senare på kvällen en underbar flicka som tog upp hela min tillvaro. Jag hade det underbart med dena kära vännen med mig. Vi kysstes och hade det mysigt, vi hade bara ögonen för varandra. Tyvärr blev det ju så att jag svek den kompis jag gått till Rockbaren med och det känns inte roligt. Jag skulle sova hemma hos honom men istället for jag och denna fina varelse med sista tåget till Floda och sov hemma hos en gemensam vän till oss. Knas, kaos och galet är ord som kan beskriva den kvällen.

På lördagen vaknade jag med benzoabstinens, jag hade sovit över tiden och kroppen skrek efter sitt gift. Jag var yr, illamående. hade frossa och myrkryppningar (Nej, jag var inte bakfull) Sen var det att fara hem för att äta och sedan ställa sig i kö till In Flames på Lisebergshallen med min bror. Jag hade fått biljetterna i födelsedagspresent och var väldigt förväntansfull. Konserten var underbar, visserligen var konserten på Metal town något bättre, men det var helt klart superbra. Sjöng, skrek och knödde undan storvuxna killar som försökte sno min plats näst längst fram. Det var en underbar kväll tillsammans med min bror.

Söndagen spenderade jag med att träna Lyra i rallylydnad, köpa en ny mobil och band till videokameran. En lugn dag där jag spenderade lite pengar… Nu väntar skolarbete och sedan lite videoinspelning innan jag piercar mig igen :D 

Längtar så grymt mycket till helgens konsert med In Flames.  Jag älskar dem! Sitter just nu och lyssnar igenom en massa av deras låtar. Trots att det är hård metal så fylls jag av lycka när jag hör dem. Tänker tillbaka på i somras då jag och brorsan stod och hoppade till dem. Det var sista bandet för årets Metal town och jag och min bror hade det super roligt <3

Men först är det fredag och rockbaren.
Ska ha en underbar kväll och glömma allt om terapi, mediciner och nertrappning för en stund

Nu har jag startat mitt filmprojekt. Har bestämt mig för att dokumentera hela min avgiftning för att den förhoppningsvis kommer bli en riktig dokumentär en vacker dag. Lite svårt att veta vad man ska säga eller hur man ska spela in det. Men jag vill verkligen att min avgiftning får större betydelse än bara för mig och min familj. Jag vill att meningen och resultatet får större betydelse. Jag vill finna en större mening till att genomlida abstinensen och ångesten.  Jag vill att min kamp får en mening och betyder något för andra också…

Hade en mysig kväll och natt igår. Med en person som jag känner väl och med en person jag hoppas få lära känna väl. Trodde jag skulle få ångest och må dåligt efteråt, eftersom det tyvärr ofta händer, men jag känner bara lycka. Det var helt enkelt en underbar del av livet. Drack trots att jag hade lovat mig själv ingen alkohol under avgiftningen, men det skiter jag i. Alkohol och berusning är för gott för att avstå. Jag måste bara helt enkelt vara försiktig.

Idag har jag cyklat med min älsklingsgumma, Lyra <3 Så nu är hon trött och blöt. Väntar på att en kompis ska komma hit på en kopp te. Det var länge sedan jag träffade henne så jag ser verkligen framemot det.

Abstinensen och ångesten har jag under kontroll dag, än så länge och hoppas det fortsätter så. Man får ta vara på ljusglimtarna som kommer i mörkret.

Orkar….. inte…. leva….. mer…
Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte!!!!
Att ingen fattar, att ingen kan förstå hur jobbigt det här är? Jag vill att varje sund frisk människa därute ska få känna det jag känner ikväll så de aldrig mer ens vill vara i närheten av ett benzo-preparat

Jag ska göra en dokumentär om allt det här

Kom precis hem från min teraput och invidualterapi. Går jättebra och jag och teraputen klickar det verkligen med. Hon är super. Tyvärr går tiden väldigt fort varje gång, känns knappt som vi hinner med någonting alls. Avgiftningen går bra. Började med min ApoDos idag och första sänkningen. Redan känner jag hur kroppen suktar efter mer. Eller så är det bara psykiskt. Jag försöker intala mig att det är psykiskt. Det är lättare så.

Hela förmiddagen spenderade jag med att prata med min bror. Min älskade storebror som alltid finns där för mig. Ja, förrutom när han är och reser eller säsongar. Jag älskar honom verkligen. Vi pratade om allt och inget. Mycket om terapin jag går i och vad mindfullness är för något. Men också om honom och hans personliga utveckling han tycker om att göra. Det är härligt att det regnar för då får han vara hemma från jobbet :)

Har bestämt mig för att skriva en självbiografi. Det har jag velat länge men nu har jag bestämt mig hur den första delen ska se ut. Och jag ska börja med den så fort jag får lite tid över. Egentligen har jag tid över men det känns inte som om jag har det. Konstigt…

Nu har det gått några dagar. Än så länge får min kropp benzo, inte lika mycket, men ändå benzo. Så abstinensen har inte slagit mig så hårt än. Min anti-kramp medicin är dock hundra gånger värre. Jag har fått Tegretol får att minska abstinensen och för att motveka ett ev krampanfall. Jag hatar den. Det känns som jag går på 1 kilo benzo pga av den. Jag är totalt koko i huvudet. Försöker ställa in flingpaket i stängda skåp, skrattar åt saker som inte är roligt och kan inte fokusera på skolarbetet. Min hjärna är mos helt enkelt. Som tur har jag min kära rumskamrat som är som ett superstöd för mig. Hon vet om nertrappningen och hon hjälper mig med abstinensen för att skada mig själv och för benzot.
Men jag saknar min hund, jag saknar min äskling

Jag vägrar att leva med benzot mer. Trots lugnet det gav mig var lögnerna och smygandet för mycket. Jag kände hur det dödade det sista goda inom mig. Min terapuet sa till mig att jag inte skulle få fortsätta i färdighetsgruppen om jag inte slutade med benzot. Det höll på att döda min sista chans till att bli frisk.

Efter att min terapuet fått reda på att jag fått ett återfall hade hon kontaktat min läkare. I går hade jag och läkaren ett akutmöte om hur vi skulle göra med mitt missbruk. Ja, det är ett missbruk. Jag är en missbrukare. Benzot tog och stunder tar upp all min tanketid. Jag satte benzot framför mitt tillfrisknande och min familj. Min familj som betyder mest för mig. Eftersom jag inte hållt på så länge denna gången var det viktigt att vi satte igång en nertrappningsplan så fort som möjligt. Svaret blev ApoDos. ApoDos är när man får sin medicin i små påsar med klockslag på när man ska ta dem. På så sätt kan jag inte ta för mycket benzo. Sen gäller det att vara motiverad, vilket jag är som tusan. Det ligger ett stort ansvar på mig att inte ta hela veckans dos under samma dag eller gå till en annan läkare. Men jag är så motiverad. Jag vägrar låta benzon förstöra min DBT-terapi eller färdighetsgrupp. Jag tänker möta mina rädslor utan benzots falska trygghet. Så nu är jag på avvänjning/avgiftning via öppenvården. Funkar det inte kommer det bli inläggning, men jag tänker klara detta.